Frida Rådlund – Världens bästa konstnär

Sällan får snön ligga kvar på backen såhär års i Malmö, men idag gör den det. Frosten biter en i kinden. Jag och Frida har aldrig träffats tidigare och vi stöter ihop i ytterdörren just när vi skall söka skydd i värmen, punktliga och frusna. Frida i en sprudlande outfit med stora plastörhängen i regnbågens alla färger, jag i en stabil nordisk gråskala och svart mössa djupt neddragen i pannan.

Frida Rådlund är textilkonstnär från Göteborg som deltagit i projektet Projektil på Stor Studio, där veckovisa möten och workshops skall bidra med stöd och motivation i den annars (ofta) rätt så ensamma skaparprocessen. Frida bor i Malmö sedan sommaren 2021 och vid sidan av sitt skapande arbetar hon som aktivitetsledare inom daglig verksamhet där en av dessa verksamheter inriktar sig på konst och skapande. Jag har i vanlig ordning tagit med lite fika och bestämmer mig för att den inledande frågan får vara lite av ett snabb-test av Fridas karaktär

Jag tog med lite bullar som vi kan värma i ugnen om du vill. ...äter du bullar såhär sent?

”Jag kan äta bullar dygnet runt.”

Skönt. Jag drar på ugnen och låter bullarna värma upp sig där för en stund. Vi slår oss ner i soffan med rykande te för att närma oss den nästa relevanta frågan i sammanhanget.

Textilkonst är kanske den mest främmande konstformen för mig och säkert många andra. Hur kom du in på det? Och vad är det som tilltalar dig med textilkonsten?

”Det var under mitt första år på KV Konstskola, som är en folkhögskola, som jag kom i kontakt med textilkonst. Jag hade inte någon direkt relation till textilkonst innan mer än att jag hade gjort lite virkad gatukonst och så. Men på den kursen så bombarderade vår lärare, Birgitta Käll, oss med otroliga textilkonstverk under en kvart varje fredag och ju mer hon visade ju mer insåg jag att textilkonst är all konst jag vill göra.

Jag såg inte längre någon mening med varför jag skulle göra en teckning bara på ett papper, det kändes mycket roligare att teckna på ett tyg som jag sedan kunde sy i! Eller så kunde jag ju göra en teckning och sedan ett broderi av det! Så jag började göra textila skulpturer i skulpturen. Och jag började brodera på tecknings-lektionerna. Och tillslut var det så att jag gjorde textil i alla ämnena, haha. Så svaret är nog att det var Birgitta som visade mig hur brett och spännande textilkonst kunde vara. Nu är alla idéer jag får textila och jag tror jag tilltalas mycket av det taktila.Att saker kan se ut att kännas på ett visst sätt eller ett annat.”

Har du något speciellt tema i din konst?

”Jag trodde inte att jag hade det. Men när jag skulle söka in till folkhögskola, för att jag hade tagit upphåll från min kandidatutbildning, och behövde då samla arbeten, blev det tydligt att allting rör sig kring, ja hur ska jag få ner det här till några få ord, men det börjar nog ofta i en känsla av längtan och saknad. Det är sällan subtila grejer utan det hamnar ofta i ytterlägen av känslor. Starka känslor av längtan, sorg eller förälskelse till exempel jättekär! Eller, jättehjärtekrossad!"

Var det alltid en självklarhet att du skulle gå den här vägen eller hur kommer det sig att det blev enkonstnär av dig?

”Jag har alltid målat och tecknat. Och även om jag läste industridesign på gymnasiet så tyckte jag alltid att bildlektionerna var det roligaste. Men jag tror också att mycket är tack vare min mamma som är ett kreativt geni i allmänhet även om hon inte jobbar med skapande.”

På vilket sätt är din mamma ett kreativt geni?

”I allt hon gör. Hon gör kollage-tavlor, helt sjuk inredning, skulpturer, allt. Sen har hon en väldigt kreativ man också som är snickare, så dom sitter och tänker ut finurliga grejer dom kan göra i sitt hem.”

Och detta har du alltså vuxit upp i?

”Nja hon var inte så när jag var liten, man skulle kunna säga att hon blommade ut när jag blev tonåring. Men hon har alltid varit väldigt stöttande och peppat mig till att följa min egen väg och söka konst-folkis och konsthögskola. Det är ju inte alla som har det så.”

Min nästa fråga skulle vara om du har någon idol eller person som inspirerar dig lite extra, ska vi tillskriva denna roll till din mamma?

”Ja. Det är mycket mamma. Men jag blir också väldigt inspirerad av brukarna på mitt jobb på den dagliga verksamheten.”

Vi hinner inte komma mycket längre i samtalet innan vi båda upptäcker lukten av bullar börjat fylla rummet medan vi talat. Jag springer bort till ugnen i sista stund för att rädda två välgräddade kardemummabullar som tagit färgen av kanel. Jag ber om ursäkt för de lätt brända bullarna men Frida försäkrar mig att det inte är någon fara. Vi plockar upp tråden medan vi knaprar.

Du skulle just berätta vad som inspirerade dig med personerna du jobbade med!

”Juste! Jo det är speciellt deras ingång till skapande och deras flow. Jag kom exempelvis till jobbet en dag för några veckor sedan när en person kommer fram till mig och utbrister: Frida, jag är världens bästa konstnär! Varpå jag svarar: Ja, du är det! Och då kan jag inte hjälpa att reflektera över varför jag inte säger så till mig själv? Varför har vi inte mer av en sådan jargong med varandra istället för att konstatera hur svårt allting är?”

Vad är din förklaring till det?

”Jamen kanske lite jantelag. Att man inte FÅR känna att man är jättenöjd eller jättebäst – även fast man kanske ibland kan känna att man är det. Och jag kan också känna ibland att jag bara vill kasta min mobil för att man jämför sig så mycket med alla andra på sociala medier. Även om jag såklart också blir inspirerad av mina sociala medier och sådär men det har verkligen två sidor. Men de jag arbetar med har inte den inputen och jag tror det är sunt.”

Jag har ett komplicerat förhållande till just bäst och den där nästan viskande önskan av att vilja vara bäst i någonting. Men jag landar ofta i att det är ett så konstigt begrepp att över huvud taget försöka applicera på konst. Vad tänker du om det? Viljan att vara bäst?

”Mer än att vilja vara bäst så tänker jag att man kan få känna sig bäst. När jag väl hade hängt upp mitt examensarbete till exempel så fick jag den där känslan av att jag stod på toppen av Mount Everest: Jag är bäst i hela världen. Har jag gjort det här? Jag är ett geni! Är det ingen annan som vet om det här? (Skratt) Och det gör ju någonting! Nu har jag haft en jättejobbig sommar och höst rent skapar-mässigt. Och under den här lite kämpiga hösten har jag försökte tänka på hur jag talar med sig själv. Och det blev verkligen tydligt att det fanns saker som jag säger till mig själv, ja senast i förrgår: ”Vem är det du försöker lura? Sluta. Du behöver inte ens gå tillbaka till ateljén. Säg upp den.” Så skulle jag ju aldrig säga till någon annan, men så är man så dum att säga så till sig själv.

Och då tänker jag på den där personer igen som jag jobbar med ”Frida, jag är världens bästa konstnär”. Hur mycket snällare man blir av den rösten. Vi hade faktiskt workshop i just det i Projektil för ett tag sen, det var mycket givande.”

Vilken bra övergång! Skulle du vilja säga några ord om hur Projektil har varit för dig?

”Projektil är ett projekt där man får vara med andra kreatörer en gång i veckan. Man får återkoppling, bolla i idéer, ha workshops, föreläsningar - världens bästa. Det har varit så givande och jag har träffat så fina personer genom det här. Det är fantastiskt att få helt nya blickar på vad man gör. Så att jag inte bara skickar mina projekt till mamma, haha.”

‍Avslutningsvis så skulle jag vilja prata lite om färg. Jag skrollade igenom ditt Instagramflöde idag och konstatera att det var just mycket, mycket färg där. Har du någon favoritfärg eller älskar du bara färg i allmänhet?

”Jag lever för färg! Men just nu har jag nog mer favorit-färgkombinationer. Typ grön och lila eller gult och rosa. Ofta försöker man hitta vissa lugnare färger i konstverk där åskådaren kan landa, men jag landar i färg.”

Nu gör jag ett antagande här, men jag får uppfattningen att du är en person som känner ganska mycket, ganska stora delar av dagen. Vart finner du lugnet i din vardag?

”Haha, ja, jag känner jättemycket. Jag har väldigt mycket energi i min kropp och jag är ofta uppe och igång. Jag har så mycket idéer och saker jag vill göra så det blir som att jag alltid pillar med någonting. Samtidigt strävar jag efter lugn och det är något jag tror jag skulle behöva lite oftare. Men när jag väl är i ateljén till exempel så sitter jag i mitt eget rum och kan sitta där i fyra timmar och sy utan stopp och utan något att lyssna på. Då blir det som någon slags meditation, jag bara sitter där utan intryck. Men jag skriver också mycket dagbok. Jag har skrivit dagbok sedan jag var sju år gammal och har trettiofem dagböcker hemma. Gud vad gott det här var förresten!”

Frida tar en sista bit av den lätt brända kardemummabullen. Jag är glad att hon gillade den.

‍

Frida, har du något motto?

”Det är nog från Anneli Andersson, en av mina lärare från KV konstskola, hon sa alltid: Frida, du skapar som bäst när du leker. Lek!

Vi avslutar vårt samtal. Diktafonen menar att det varat i strax över en timma, men kan det verkligen stämma? Det känns som att jag precis slagit mig ner... Vi packar ihop våra saker, tackar och säger hejdå. När jag promenerar hemåt faller snön på nytt över Malmös mörka gator. Jag tänker att jag borde ringa min mamma och vara lite snällare mot mig själv. Inspirerad av världens bästa konstnär, Frida Rådlund.

Fridas instagram: @fridaradlund